Tillsynsåtgärder

Att kreditinstituten följer gällande tillsynskrav är avgörande för att det ska gå att säkerställa säkra och sunda kreditinstitut samt stabilitet i EU:s finansiella system. Därför vidtar ECB utan dröjsmål lämpliga åtgärder så fort man får anledning att misstänka att en enhet under tillsyn inte uppfyller de tillsynskrav eller skyldigheter som har ålagts enheten i lagar, förordningar eller tillsynsbeslut eller att den tillämpar (eller sannolikt tillämpar) osäkra eller osunda rutiner som kan äventyra enheten under tillsyn eller banksystemet.

Att brister (så kallade tillsynsresultat) upptäcks och att efterföljande krav på korrigerande åtgärder ställs i god tid utgör ryggraden i banktillsyn. Det innebär att tillsynsmyndigheterna måste hitta tveksamheter och upplysa bankerna om dem i ett så tidigt skede att ändamålsenliga korrigerande åtgärder kan vidtas utan fördröjning. Tillsynsmyndigheterna är även beredda att trappa upp insatserna om de korrigerande åtgärderna inte fortlöper i önskvärd takt eller om tillsynsresultaten är så allvarliga att upptrappning behövs. Det är viktigt att tillsynsprocessen och dess korrigerande funktion ger effekt. Det ligger även i bankernas intresse att samarbeta med ECB i denna strävan.

För detta ändamål har ECB en stor uppsättning verktyg till sitt förfogande. Dessa gör att ECB kan vidta tillsyns- och verkställighetsåtgärder och/eller ändamålsenliga, proportionerliga och avskräckande sanktioner. Därigenom säkerställs att den berörda banken uppfyller tillsynskraven, samtidigt som det avskräcker andra från misskötsamhet.

Tanken är att tillsynsåtgärderna ska få bankerna att i ett tidigt skede vidta de åtgärder som behövs. Målet är att säkerställa att de har sund riskhantering och risktäckning och att åtgärder vidtas om tillsynskraven inte uppfylls eller om det finns risk för att de inte kommer att uppfyllas. Om en bank inte uppfyller (eller inom tolv månader sannolikt inte kommer att uppfylla) gällande tillsynskrav eller om det finns problem med bankens hantering av risker eller dess förmåga att täcka risker kan ECB utfärda icke-bindande rekommendationer, ställa upp förväntningar eller kräva att bankerna ska:

• lägga fram en handlingsplan för hur tillsynskraven på nytt ska uppfyllas,
• rapportera fler uppgifter eller rapportera oftare,
• förstärka sina arrangemang, processer och strategier,
• begränsa rörliga ersättningar,
• använda nettovinster för att förstärka kapitalbasen,
• reducera den inneboende risken i vissa verksamheter, produkter och system,
• följa ECB:s begränsningar för, eller förbud mot, utdelning till aktieägarna eller innehavare av primärkapitaltillskottsinstrument,
• ha en större kapitalbas,
• begränsa sin verksamhet eller sina transaktioner eller nätverk eller avyttra verksamheter som innebär överdrivna risker för bankens sundhet,
• göra en ny bedömning av om ledamöterna i ledningsorganen är lämpliga. 

Vissa av dessa åtgärder förklaras mer utförligt i kapitalkravsdirektivet, så som det har införlivats i bindande nationell lagstiftning och artikel i 16 i förordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen.

Alla dessa verktyg varierar i intensitet, och för att välja rätt verktyg i varje situation krävs omdöme i tillsynen och beaktande av de aktuella omständigheterna. Som regel försöker ECB utföra sitt uppdrag genom tillsynsdialog vilket innebär att man samarbetar med bankerna för att hitta och åtgärda brister innan bankernas säkerhet och sundhet hotas. I vissa fall är dock tillsynsresultaten så allvarliga att ECB måste sätta in mer genomgripande tillsynsåtgärder från början. I andra fall kan det hända att bankerna inte agerar som de bör utifrån de först vidtagna åtgärderna, vilket innebär att ECB måste ta till fler och ännu mer genomgripande åtgärder ju längre ett problem förblir olöst.

De åtgärder som finns att tillgå (där en inte utesluter andra) kan vidtas samtidigt, eller den ena efter den andra utan någon fastställd ordning, vilket innebär att ett eller flera av stegen i eskaleringstrappan kan hoppas över om det är lämpligt på grund av tillsynsresultatens allvarlighetsgrad eller för att de korrigerande åtgärderna inte fortskrider som önskat. Ju längre upp i eskaleringstrappan man kommer ju färre verktyg finns det att välja mellan. ECB kan exempelvis först utfärda en rekommendation om att banken ska upprätta en handlingsplan för hur man ska komma till rätta med ett antal brister för att sedan ställa bindande krav avseende vissa delar av den planen eller andra särskilda åtgärder om tidigare insatser inte gett önskat resultat. Eftersom valet av vad i eskaleringstrappan som ska användas bestäms efter tillsynsbedömningar och beror på de aktuella omständigheterna kan utarbetandet av en handlingsplan vara ett bindande krav från början oavsett om innehållet i den preciseras eller inte. Vid andra tillfällen kan tillsynsresultatens allvarlighetsgrad eller bankens agerande göra att det är befogat att vidta verkställighetsåtgärder eller sanktioner direkt, samtidigt med andra tillsynsåtgärder.

När tillsynsmyndigheterna rör sig genom eskaleringstrappan följer de även ett antal principer som säkerställer att deras tillsynsresultat och tillsynsåtgärder fastställs, utfärdas och åtgärdas på ett sätt som har effekt (så som förklaras i detta tal av vice ordföranden). När problem upptäcks i en bank sker följande:

• Tillsynsmyndigheterna börjar leta efter grundorsakerna till problemen. På så sätt kan de sammanställa sina observationer kring dessa grundorsaker i stället för att bara hantera konsekvenserna av dem.

• Tillsynsmyndigheterna tillämpar proportionalitetsprincipen när de prioriterar vad de ska fokusera på och anpassar intensiteten i tillsynen efter de aktuella problemens allvarlighetsgrad och de aktuella omständigheterna.
• Tillsynsmyndigheterna beskriver sina tillsynsinsatser så att det klart och tydligt framgår vilka de önskade resultaten är och förmedlar sina förväntningarna till bankerna, så att bankerna vet vad som förväntas av dem och när.
• När tillsynsmyndigheterna har informerat bankerna om tillsynsåtgärderna kontrollerar tillsynsmyndigheterna att bankerna rättar sig efter dem och gör det som förväntas av dem inom de uppsatta tidsramarna. I denna del av processen är det vanligt med regelbundna kontakter med bankerna, och ju allvarligare problemen är desto tätare är kontakterna.
• Om bankerna inte tar itu med problemen i den takt som förväntas, och därmed inte till fullo uppfyller tillsynsförväntningarna, står tillsynsmyndigheterna redo att trappa upp insatserna och vidta striktare åtgärder för att se till att bristerna utan fördröjning korrigeras på ett sätt som ger resultat.
• Beroende på hur komplicerade tillsynsresultaten är kan tillsynsmyndigheterna redan från början planera upptrappningsstrategierna och förbereda sig för att vidta ytterligare åtgärder om så behövs, samtidigt som man ser till att bankerna får tydlig information om vilka konsekvenserna kan bli om de inte rättar sig efter tillsynsåtgärderna.