Supervisory approach and methodologies

I de metoder och tillvägagångssätt som ECB använder vid tillsyn och övervakning av mindre betydande institut måste det göras en avvägning mellan å ena sidan harmonisering och å andra sidan hänsyn till lokala särdrag och proportionalitet.

Varje år gör ECB:s banktillsyn, tillsammans med de nationella behöriga myndigheterna, en grundlig bedömning av de viktigaste riskerna och sårbarheterna för de betydande institut som står under dess direkta tillsyn och fastställer sina strategiska prioriteringar för de kommande tre åren. Dessa prioriteringar är direkt tillämpliga på betydande institut, men anger även tonen för nationella behöriga myndigheter när de överväger sina tillsynsprioriteringar för mindre betydande institut i sina jurisdiktioner, med hänsyn till lokala särdrag och proportionalitet.

• Tillsynsprioriteringar och bedömning av risker och sårbarheter
• 2022 års tillsynsrapport om mindre betydande institut

Proportionalitetsprincipen säkerställer att tillsynsmyndighetens förväntningar och krav motsvarar storlek, systemviktighet och riskprofil för de banker som står under tillsyn samt att tillsynsresurserna fördelas effektivt.

Detta innebär i princip att tillsynens art och intensitet anpassas till varje enskild bank, med beaktande av dess riskprofil, affärsmodell eller storlek, utan att dess tillsynsposition äventyras. De allmänna medel och egenskaper som det hänvisas till i samband med proportionalitetsbedömningen omnämns i de riktlinjer för intern styrning som offentliggörs av Europeiska bankmyndigheten (EBA).

Den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) införlivar proportionalitet i tillsyn och övervakning på flera sätt.

Klassificeringssystemet utgör en viktig utgångspunkt för tillämpningen av proportionalitetsprincipen. Genom att skilja mellan betydande och mindre betydande institut får man till att börja med möjlighet att anpassa tillsynsintensiteten. En ytterligare uppdelning av mindre betydande institut har dessutom gjorts i och med att begreppet små och icke-komplexa kreditinstitut har införts i andra kapitalkravs­förordningen (CRR II), samt att mindre betydande institut kan klassificeras som högriskinstitut och institut med stor påverkan enligt den metod som fastställs i ramförordningen om SSM. Baserat på bankernas riskprofil, affärsmodell eller storlek anger klassificeringssystemet fler nivåer av tillsynsinsatser (i fråga om tillsynsgranskningarnas frekvens, omfattning och djup) och tillsynsskyldigheter, t.ex. när det gäller tillsynsrapportering. 

I linje med ramverket för tillsynsrapportering tillämpas proportionalitet genom att den finansiella rapporteringen reduceras för mindre institut. Dessa behöver då inte göra en fullständig rapportering, utan rapporterar bara vissa dataposter. Se avsnittet om rapportering för mer information.

Bedömningsmetoderna i översyns- och utvärderingsprocessen (ÖUP) är en viktig del av tillsynsgranskningen eftersom de fastställer olika nivåer av tillsynsintensitet och klassificerar mindre betydande institut i olika prioriterade kategorier, främst vad gäller tillsynsbedömningarnas frekvens och detaljnivå. Jämfört med de ÖUP-metoder som tillämpas för betydande institut omfattar ÖUP-metoden för mindre betydande institut förväntningar, detaljnivåer för bedömningar samt normalt en minskad frekvens.

Slutligen återspeglas proportionalitet även i många andra metoder för tillsynsbedömning, t.ex. i ECB:s lämplighets­bedömningar.

Tal av Pentti Hakkarainen om proportionalitet i banktillsynen, Basel, 9 maj 2019

Begreppet litet och icke-komplext institut infördes i den andra kapitalkravsförordningen (CRR II). För att klassificeras som ett sådant institut ska nio kriterier vara uppfyllda. Dessa kriterier anges i kapitalkravsförordningen.

Det är i första hand upp till bankerna att avgöra om det är ett litet och icke-komplext institut och i princip bör de göra denna bedömning fortlöpande. Mindre betydande institut förväntas informera sin nationella behöriga myndighet om deras status ändras, t.ex. om de börjar klassificeras som litet och icke-komplext institut eller om de inte längre uppfyller alla kriterier i kapitalkravsförordningen. Detta hindrar inte nationella behöriga myndigheter från att avgöra om banker som står under deras tillsyn bör betraktas som små och icke-komplexa institut, i enlighet med relevanta CRR-kriterier, och sedan meddela de berörda bankerna vad de har kommit fram till. Statusen som litet och icke-komplext institut påverkar t.ex. den finansiella rapporteringen om tekniska genomförandestandarder.

Vad gäller ECB:s övervakande funktion för tillsynen över mindre betydande institut fastställs i ramförordningen om SSM att ”ECB ska fastställa allmänna kriterier, med särskilt beaktande av risksituationen för den mindre betydande enhet som står under tillsyn samt den eventuella inverkan detta kan få på det inhemska finansiella systemet, för att avgöra vilken information som ska meddelas samt till vilka mindre betydande enheter som står under tillsyn”.

ECB skiljer mellan mindre betydande institut med stor påverkan och mindre betydande institut som klassificeras som högriskinstitut.

Vilka mindre betydande institut som bedöms ha stor påverkan fastställs årligen och resultatet offentliggörs. Listan över mindre betydande institut som är högriskinstitut uppdateras däremot varje kvartal, men det resultatet offentliggörs inte.

Klassificeringen används inte bara av ECB och de nationella behöriga myndigheterna i samband med anmälningssystemet utan den påverkar även tillsynsintensiteten, t.ex. hur ofta ÖUP-bedömningar görs.

Lista över mindre betydande institut med stor påverkan

Syftet med ÖUP är att främja ett motståndskraftigt banksystem och ett sunt tillhandahållande av finansiella tjänster till ekonomin. Det inbegriper en samlad bedömning av bankernas strategier, processer och risker samt ett framåtblickande perspektiv för att fastställa hur mycket kapital varje bank behöver för att täcka sina risker.

ECB och de nationella behöriga myndigheterna har sedan 2015 samarbetat för att utarbeta en gemensam ÖUP-metod för mindre betydande institut som baseras på EBA:s ÖUP-riktlinjer och som bygger på både den ÖUP-metod som används för betydande institut och befintliga nationella ÖUP-metoder.

ÖUP-processen för mindre betydande institut syftar till att främja enhetlighet i tillsynen av mindre betydande institut och samtidigt stödja en miniminivå för harmonisering och en kontinuerlighet i bedömningen av betydande institut och mindre betydande institut. I egenskap av direkta tillsynsmyndigheter för mindre betydande institut har de nationella behöriga myndigheterna fortsatt det fulla ansvaret för att utföra bedömningar och besluta om lämpliga kapital-, likviditets- och kvalitetsåtgärder.

ÖUP-metoden återspeglar proportionalitetsprincipen genom att den anger i vilken utsträckning tillsynsmyndigheterna behöver samverka med sina mindre betydande institut. Nivån på tillsynsinsatserna beror på hur ett visst mindre betydande institut prioriteras och vilken typ av verksamhet det rör sig om. Detta är vad vi kallar en modell för tillsynsmyndigheternas lägsta insatsnivå. ÖUP kan därför utformas på olika sätt för olika mindre betydande institut, t.ex. vad gäller bedömningens intensitet, vilken information det mindre betydande institutet ska lämna till tillsynsmyndigheterna samt dessa myndigheters förväntningar på de mindre betydande instituten.

De nationella behöriga myndigheterna har sedan 2018 haft möjlighet att vänta med att införa den gemensamma ÖUP-metoden och enbart tillämpa den på mindre betydande institut av hög prioritet. Den kommer dock att gälla för alla mindre betydande institut senast 2022. Metoden ger dock de nationella behöriga myndigheterna viss flexibilitet, vilket spelar en viktig roll i ÖUP när det gäller att bedöma en banks interna process för kapital- och likviditetsutvärdering samt stresstester för mindre betydande institut.

ÖUP för mindre betydande institut är en fortlöpande process och dess metod kommer att fortsätta att utvecklas över tid.

ÖUP-metod för mindre betydande institut

I april 2017 publicerade ECB, efter ett offentligt samråd, en riktlinje och en rekommendation som syftade till att harmonisera hur SSM:s tillsynsmyndigheter utnyttjar de alternativ och handlingsutrymmen som ges genom EU-rätten.

De nationella behöriga myndigheterna förväntades tillämpa rekommendationen från och med den dag då den antogs, den 4 april 2017, samt följa riktlinjerna från och med den 1 januari 2018. I sin övervakande funktion kontrollerar ECB hur de nationella behöriga myndigheterna tillämpar de överenskomna alternativen och handlingsutrymmena.

I mars 2022 uppdaterades både riktlinjen och rekommendationen för att beakta de lagstiftningsändringar som antagits sedan de först offentliggjordes, särskilt genom införandet av bankpaketet CRR II/CRD V som innehåller de reviderade reglerna om kapitalkrav. Nationella behöriga myndigheter förväntas följa den reviderade riktlinjen från och med den 1 oktober 2022, medan de rekommenderades att tillämpa den reviderade rekommendationen från och med den dag den antogs, den 25 mars 2022.

• ECB:s riktlinje (EU) 2017/697 av den 4 april 2017 om de alternativ och handlingsutrymmen som nationella behöriga myndigheter ges genom unionsrätten avseende mindre betydande institut
• ECB:s riktlinje (EU) 2022/508 av den 25 mars 2022 om ändring av riktlinje (EU) 2017/697
• Rekommendation ECB/2017/10 om gemensamma specifikationer för vissa alternativ och handlingsutrymmen som nationella behöriga myndigheter ges genom unionsrätten avseende mindre betydande institut
• ECB:s rekommendation av den 25 mars 2022 om ändring av rekommendation ECB/2017/10
• Offentligt samråd om föreslagna ändringar i policyn för alternativ och handlingsutrymme