Vad är interna modeller?
6 april 2021 (uppdaterad den 3 november 2021)
Interna modeller är statistiska modeller som banker kan använda för att fastställa hur mycket kapital de behöver. Ju fler risker en bank har, desto mer kapital behöver den.
Enligt EU:s bankregelverk måste banker ha tillräckligt med kapital för att kunna täcka oväntade förluster som hänför sig till risker de har i sina böcker. Detta kallas ”kapitalkrav”.
När en bank mäter riskerna för att fastställa om den uppfyller kapitalkravet kan den använda ett av följande alternativ:
- En schablonmetod som fastställts av regelmyndigheterna.
- Egna interna modeller. Dessa måste dock uppfylla vissa villkor som fastställts av regelmyndigheterna.
En bank behöver ett särskilt tillstånd från tillsynsmyndigheten för att få använda interna modeller.
Tillsyn. Hur fungerar det? Varför behöver banker hålla kapital?Hur fungerar det?
Beräkning av hur mycket kapital en bank behöver ha
För att bedöma om en bank har tillräckligt med kapital använder vi kapitalrelationer som t.ex. kärnprimärkapitalrelationen (CET1). CET1-kapital är den högsta kapitalkvaliteten enligt banklagstiftningen. Det är ofta aktier, ej utdelade vinstmedel och andra reservtillgångar. CET1-relationen visar förhållandet mellan en banks CET1-kapital och dess riskvägda tillgångar.
Riskvägda tillgångar mäts utifrån de risker som banken har i sina böcker. De visar hur riskfyllda bankens tillgångar är. När man talar om en banks tillgångar menar man oftast lån till bankens kunder och bankens kontanter – kort sagt: allt som banken äger.
Bankens CET1-relation ökar om bankens kapital ökar (t.ex. i form av nyemissioner eller ej utdelade vinstmedel) eller om dess riskvägda tillgångar minskar (t.ex. om den minskar riskerna i sina böcker genom att sälja tillgångar eller byta ut dem mot tillgångar med lägre risk).
Med schablonmetoden tillämpar banker standardiserade riskvikter på sina tillgångar. Om de istället använder interna modeller får de skatta riskerna på egen hand. De interna modellerna skräddarsys efter de enskilda bankerna, vilket gör att riskerna kan mätas mer exakt. Som resultat får bankerna en bättre riskhantering och kan använda kapitalet mer effektivt. Med interna modeller för kreditrisk kan man uppskatta riskparametrar, t.ex. hur stor sannolikheten är att ett lån fallerar inom ett år eller hur stor förlusten blir om en låntagare inte kan betala tillbaka lånet.
Banker som bestämmer sig för att använda interna modeller måste utveckla och upprätthålla modeller av hög kvalitet och behöver ha välfungerande interna validerings- och övervakningsprocesser.
Tillsyn över interna modeller
Om de interna modellerna inte regelbundet uppdateras och noga kontrolleras kan de i vissa fall leda till att en banks risker underskattas. Därför måste banktillsynsmyndigheterna noga följa bankers interna modeller.
Om en bank vill använda egna modeller måste den först få tillstånd av tillsynsmyndigheten. Innan tillsynsmyndigheten ger sitt godkännande kontrollerar den att banken uppfyller de tillämpliga kraven.
Vi genomförde en omfattande riktad granskning av bankers interna modeller (det s.k. TRIM-projektet) från 2016 till 2021. Ett mål med granskningen var att se till att banker uppfyller regelkraven. Då minskar inkonsekvenser och omotiverade (dvs. inte riskbaserade) variationer i riskvägda tillgångar.
Den riktade granskningen av interna modeller (TRIM-projektet)Dessutom förklarade vi hur vi tolkar reglerna för interna modeller i EU-lagstiftningen i vår vägledning om interna modeller.
Ytterligare säkerhetsåtgärder
Regelmyndigheterna beslutade att införa en ytterligare säkerhetsåtgärd: det s.k. kapitalgolvet (”the output floor”). När det har införts fullt ut kommer resultatet av de interna modellerna (dvs. de riskvägda tillgångar som bankerna beräknar med hjälp av modellerna) inte tillåtas bli lägre än ett visst tröskelvärde. Detta kapitalgolv har fastställts till 72,5 procent av bankens riskvägda tillgångar, beräknat enligt schablonmetoden.
Kapitalgolvet infördes som en säkerhetsmekanism för att minska stora variationer i riskvägda tillgångar och för att göra riskvägda kapitalrelationer mer jämförbara.