Vanliga frågor om ECB:s vägledning till den interna bedömningen av kapitaltäckningen (IKU) och om vägledning till den interna likviditetsutvärderingsprocessen (ILU)

ECB anser att det finns behov av institutsövergripande förbättring av IKU:er och ILU:er. Endast några betydande institut har gjort stora framsteg i sina IKU:er och ILU:er.

IKU och ILU är av grundläggande betydelse för institut avseende hantering av kapital- och likviditetstäckning. ECB följer en flerårsplan med syfte att få till stånd förbättringar av betydande instituts IKU:er och ILU:er. ECB har förfinat och utökat sin tillsynsvägledning om IKU och ILU. Arbetet baseras på en intensiv dialog med institut och andra branschdeltagare om utkast till vägledning som publicerats under 2017, och även ytterligare feedback har beaktats. Det är viktigt att påpeka att betydande institut utan dröjsmål bör tillämpa ECB:s tillsynsförväntningar som anges i vägledningarna även om dessa förväntningar endast kommer att tillämpas av ECB fr.o.m. den 1 januari 2019. Ifall ett betydande institut beslutar att följa vägledningarna uppmanas det att göra så i nära samarbete med sin gemensamma tillsynsgrupp samt att proaktivt informera gruppen om sin situation och sina planer.

Det bör noteras att ECB inte har ändrat vägledningarnas övergripande filosofi sedan IKU- och ILU-förväntningarna först publicerades i januari 2016. ECB har bara klargjort förväntningarna i tre steg: i februari 2017 och mars 2018 samt med publiceringen av de slutgiltiga vägledningarna i november 2018.

Betydande institut ska lämna in IKU- och ILU-uppgifter 2019 (inbegripet t.ex. IKU-mallen) till tillsynsgrupper senast den 31 december 2018. ECB kommer att använda vägledningarna i bedömningen av betydande instituts IKU:er och ILU:er först fr.o.m. den 1 januari 2019.

Betydande institut förväntas beakta de nyligen publicerade vägledningarna vid inlämning av IKU- och ILU-uppgifter till ECB 2019. Det bör noteras att ECB inte har ändrat vägledningarnas övergripande filosofi sedan IKU- och ILU-förväntningarna först publicerades i januari 2016. ECB har bara klargjort förväntningarna i tre steg: i februari 2017 och mars 2018 samt med publiceringen av de slutgiltiga vägledningarna i november 2018. Därutöver är vägledningarna helt i linje med de IKU- och ILU-förväntningar som publicerades i januari 2016. Det är viktigt att notera att de IKU-uppgifter som inlämnas genom IKU-mallen bör anges ur det ekonomiska perspektivet.

Betydande instituts metoder visade sig vara mycket heterogena till följd av väsentliga skillnader i IKU:ers och ILU:ers behandling och roll i olika medlemsstater. Skillnader i IKU:er var t.ex. tydliga i dess generella roll i instituts ledning och beslutsfattande, i de normativa (eller lagstadgade) och ekonomiska perspektiven samt i det övergripande tillvägagångssättet i IKU:n, bl.a. konceptet fortlevnadsprincipen (going concern) kontra obestånd (gone concern). I några medlemsstater betraktas IKU och ILU som instituts centrala riskhanteringsprocesser medan de i andra förknippas med beredning av rapporter om kapital- och likviditetstäckning för tillsynsmyndigheter eller används synonymt med dessa rapporter. ECB har noterat att endast några betydande institut har gjort stora framsteg i sina IKU:er och ILU:er.

Alla betydande institut uppmuntras förbättra sina IKU:er och ILU:er. Vi räknar med att publicering av våra avsevärt förbättrade vägledningar kommer att hjälpa instituten vidare på detta område.

För det första är IKU och ILU viktiga indatafaktorer för den europeiska banktillsynens ÖUP. De matas in i bedömningarna av samtliga ÖUP-element och i förfaranden för att fastställa kapital- och likviditetskrav under pelare 2. Den roll som IKU och ILU spelar i ÖUP-bedömningen förutses öka ytterligare framöver.

IKU:er och ILU:er är av grundläggande betydelse för instituts motståndskraft. Således granskar ECB årligen dessa processer som en del av ÖUP. För det fall att ECB skulle identifiera svagheter kan tillsynsåtgärder i respektive institut komma att vidtas för att hantera dessa. Åtgärderna kan även inbegripa kapital- eller likviditetspåslag för att bemöta den ökade osäkerheten i instituts riskhantering och för att ge instituten incitament att åtgärda svagheterna.

ECB har siktet inställt på att bibehålla en stabil banksektor genom att säkerställa att institut fortlöpande upprätthåller sin verksamhet. I IKU-vägledningen beskrivs alltså ett tillvägagångssätt som syftar till att verksamhet upprätthålls genom säkerställande av adekvat kapitalisering. Sedan januari 2016 har ECB kontinuerligt uppmuntrat betydande institut att ändra sina tillvägagångssätt för IKU från metoder för obestånd till metoder som är inriktade på fortsatt verksamhet.

Både IKU och ILU baseras på två lika viktiga och kompletterande pelare: det ekonomiska och det normativa perspektivet. Båda perspektiven belyser instituts riskexponering samt kapital- och likviditetstäckning, dock från olika synpunkter. För att avgränsa de risker som ett institut är exponerat mot bör det beakta hantering av sin kapital- och likviditetstäckning, ur både ett ekonomiskt och ett normativt perspektiv.

Institut ska alltid uppfylla kapital- och likviditetskraven under pelare 1 och pelare 2 (i enlighet med det normativa perspektivet). Det är dock inte tillräckligt att endast följa detta perspektiv för att säkerställa institutets fortlevnad vid varje tillfälle, vilket den senaste finanskrisen visade. Ur ett lagstadgat kapitalperspektiv såg vissa institut sunda ut. Bristande förtroende hos motparter ledde emellertid till svårigheter att uppbringa tillräcklig likviditet och finansiering eftersom instituten inte längre accepterades som tillförlitliga motparter. Motparterna kände till att dessa instituts ekonomiska substans hade försämrats men att detta (ännu) inte syntes i balansräkningar eller i lagstadgade kapitalkvoter. Inom litteraturen går sådana institut under begreppet ”zombie-banker”.

Ett perspektiv kan alltså inte ersätta ett annat. De båda perspektiven ska komplettera och framför allt bygga på varandra.

Tidigare tillämpade vissa betydande institut sådana tillvägagångssätt för IKU som de beskrev som fortlevnadsprincipen. Antagandet bakom dessa metoder var att se om institut vid den tidpunkten (t₀) kunde uppfylla kraven på eget kapital i lagstiftningen och från tillsynsmyndigheterna i en situation då de risker som kvantifierats i IKU:er verkligen materialiserades under de kommande 12 månaderna. Detta bedöms genom att från befintliga (t₀) egna medel i balansräkningen subtrahera den andel som var nödvändig för att uppfylla kapitalnivån enligt lagstiftningen och tillsynsmyndigheter. Därefter jämfördes kvarstoden, även kallat ”egna medel”, med den kvantifierade riskexponeringen. Riskbeloppet innehöll samtliga risker som potentiellt skulle kunna påverka den lagstadgade kapitalbasen och pelare 1-relationer under de kommande 12 månaderna. Riskerna kvantifierades ofta med modeller som t.ex. gav ett VaR-värde med en konfidensnivå på 99 procent. I några fall användes lägre konfidensnivåer för att beakta fortlevnadsaspekten av verksamheten i motsats till metoder för obestånd.

Instituts befintliga egna medel jämfördes med deras pelare 1- och pelare 2-krav plus alla risker som kvantifierats i IKU (bl.a. kreditrisk, marknadsrisk, operativ risk, ränterisk i bankboken) för t₀.

Det normativa perspektivet, så som det har definierats i IKU-vägledningen, skiljer sig från sådana tillvägagångssätt då det inte utgår från separat riskkvantifiering för t₀. Betydande institut förväntas i stället definiera pelare 1-relationer för t₀ och jämföra dem med externa kapitalkrav (pelare 1- och pelare 2-kapitalkrav, buffertar) och pelare 2-kapitalvägledning. Detta genomförs igen efter ett år genom att bedöma pelare 1-relationer för t₁ och också för påföljande år, åtminstone t₂ och t₃. Projektionerna förväntas naturligtvis ta hänsyn till alla effekter som påverkar framtida pelare 1-relationer under respektive scenario. Detta innefattar förändringar i riskvägda tillgångar samt förändringar i resultaträkningen och i övriga egna medel från bl.a. fallerande krediter, prisrörelser på marknaderna och ränteändringar.

Det normativa perspektivet kan jämföras med vad många institut gjorde i sin planering av lagstadgat kapital. Betydande institut ska dock vara medvetna om att ECB:s förväntningar avseende kapitalplanering går längre än vad många institut gjorde tidigare, t.ex. vid fastställande av negativa scenarier och allvarlighetsgraden vid antaganden om framtida utveckling i negativa scenarier.

Nej. ECB förväntar dock att betydande institut är ansvarsfulla och konservativa. Institut ska generellt sett inte vara mindre konservativa när de fastställer underliggande parametrar och antaganden i riskkvantifieringsmetoder i det ekonomiska perspektivet.

Detta ska inte förväxlas med tillsynsmyndigheternas tillämpning av golv. I enlighet med EBA:s ÖUP-riktlinjer tillämpar tillsynsmyndigheter pelare 1 som ett golv för specifika risker.

Vägledningarna är generellt sett inte rättsligt bindande och varken ersätter eller överträder därför gällande lagstiftning som införlivar artiklarna 73 och 86 i CRD IV. Skulle vägledningarna i vissa fall inte överensstämma med gällande lag skulle ECB tillämpa gällande lag i sin bedömning av betydande instituts IKU:er och ILU:er. ECB har dock utvecklat vägledningarna i nära samarbete med nationella behöriga myndigheter. Följaktligen förväntar sig ECB inga konflikter mellan vägledningarna och nationell lag.

Nej. ECB klargör i vägledningarna att detta skulle vara en feltolkning eftersom konceptet med ledningsbuffertar inte innebär nya minimikapital-/likviditetskrav utöver de befintliga miniminivåerna i lagstiftningen. Det förväntas visserligen att ledningsbuffertarna generellt sett ska vara större än noll, men ett institut skulle också kunna argumentera för att, beroende på det bedömda scenariot, en ledningsbuffert inte behövs för att institutet ska kunna följa sin affärsmodell på ett hållbart sätt. Konceptet med ledningsbuffertar beskriver endast att institut oftast på eget initiativ har högre buffertar än minimikrav eftersom de annars inte skulle få de motparter, kunder, anställda och investerare som de behöver för sin affärsmodell. I vägledningarna uppmanas dock institut att uttryckligen bedöma både de kapital- och likviditetsnivåer som de behöver för varje scenario. Institut förväntas fastställa konkreta ledningsbuffertar som motiveras skriftligen. Detta följer IKU-vägledningen så till vida att institut ska vara fullt medvetna om sina risker och aktivt hantera dessa.

Vägledningarna beskriver inte konkreta negativa scenarier ur det normativa perspektivet eftersom scenarierna förväntas motsvara affärsverksamhet, verksamhetsmiljö, riskprofil och därmed sårbarheter för dessa institut. Scenarierna förväntas alltså vara institutspecifika. Vägledningarna förklarar under princip 7 att ”de olika negativa scenarierna bör på lämpligt sätt täcka allvarliga ekonomiska nedgångar och finansiella chocker, relevanta institutspecifika sårbarheter, exponeringar mot större motparter och tänkbara kombinationer av dessa”.

När det gäller allvarlighetsgraden av negativa scenarier förklaras i vägledningarna att avseende princip 7 tolkar ECB ”negativ” som allvarlig stress. ”Strängheten ska motsvara utvecklingar som är tänkbara men, ur institutets perspektiv, så allvarliga som någon utveckling som kan observeras under en krissituation, sett till de marknader, faktorer eller områden som är mest relevanta för institutets kapital-/likviditetstäckning”.

Definitionen av internt kapital ska vara konsekvent med institutets ekonomiska kapitaltäckningskoncept och interna riskkvantifiering. Ekonomiskt kapitaltäckningskoncept är ett internt koncept som syftar till att säkerställa, under det ekonomiska perspektivet, att institutets finansiella resurser (det interna kapitalet) möjliggör för institutet att täcka dess risker och fortlöpande upprätthålla verksamheten.

Noteras bör att belopp på internt och lagstadgat kapital kan skilja sig avsevärt på grund av underliggande koncept i definitionerna. Detta beror på att det interna kapitalet förväntas avspegla institutets ekonomiska värde medan lagstadgat kapital främst baseras på rättsliga definitioner men generellt sett även kan innehålla redovisningsantaganden. Beroende på institutets situation och redovisningsstandarder kan ekonomiskt värde som avviker från bokfört värde resultera i väsentliga skillnader.

Detsamma gäller för riskkvantifiering då ur det normativa perspektivet riskernas effekter på lagstadgade relationer bedöms och således följer redovisningsregler och rättsliga definitioner. Däremot bedöms i det ekonomiska perspektivet hur de risker mot vilka ett institut är exponerat kan påverka dess ekonomiska värde. Kreditspreadrisker för positioner som inte bokas till verkligt värde är ett typiskt exempel på risk som bör behandlas på olika sätt i de två perspektiven.

Definitionen av interna likviditetsbuffertar ska vara konsekvent med institutets ekonomiska likviditetstäckningskoncept och interna riskkvantifiering. Ekonomiskt likviditetstäckningskoncept är ett internt koncept som, under det ekonomiska perspektivet, syftar till att säkerställa att institutets finansiella resurser (intern likviditet) kan täcka risker och förväntade utflöden, samt fortlöpande upprätthålla verksamheten. Olika underliggande antaganden och koncept kan leda till väsentliga olikheter i beloppet av tillgänglig likviditet och i stabila finansieringskällor.

Det finns vanligtvis inga bestämmelser som föreskriver att kapitalinstrument eller efterställda skuldinstrument i supplementärkapital skulle absorbera förluster i andra scenarier än likvidation. Efterställda lånepositioner ska återbetalas till skuldinnehavaren i fortlevnadsscenariot i enlighet med emissionsvillkor/-termer.

I linje med det underliggande antagandet om kontinuitet i ECB:s IKU-förväntningar kan supplementärkapitalinstrument, inbegripet efterställd skuld, i regel anses som riskabsorberande. Sådana instrument förväntas inte ingå i internt kapital. Avvikelser är dock tillåtna i enskilda fall förutsatt att institutet motiverar dessa.

I negativa scenarier under det normativa perspektivet förväntas institutet använda antaganden om exceptionella men tänkbara utvecklingar med lämplig stränghet sett till deras påverkan på lagstadgade kapitalrelationer, i synnerhet kärnprimärkapitalrelationen. Strängheten ska motsvara en tänkbar utveckling men en som, ur institutets perspektiv, är så allvarlig som någon utveckling som kan observeras under en krissituation på de marknader, faktorer eller områden som är mest relevanta för institutets kapitaltäckning.

Institut förväntas naturligtvis inte att planera för sådana scenarier. Däremot förväntas institut planera för sannolika fall där de skulle kunna förverkligas. Planering ska alltså inte tolkas som att sträva efter negativa förhållanden. Planering ska i stället tolkas som förberedelser för, och förmåga att förhindra, eventuella stresshändelser i syfte att undvika underkapitalisering under sådana negativa förhållanden.

Nivån av konservatism bakom riskkvantifieringen i det ekonomiska perspektivet förväntas redan vara mycket hög och torde därför beakta även ytterst sällsynta händelser. Beroende på metoder för riskkvantifiering kan detta avspeglas exempelvis i höga konfidensnivåer. Detta ger upphov till frågan om ytterligare stresstester förväntas i det ekonomiska perspektivet.

Det finns två svar på denna fråga. Å ena sidan förväntas riskkvantifieringen i det ekonomiska perspektivet inte bli föremål för stresstestning via negativa (fleråriga) scenarier, så som i det normativa perspektivet. Å andra sidan bör IKU:n beskriva framtida utveckling och därmed förväntas institut bedöma riskkvantifieringens känslighet för potentiell framtida ekonomisk utveckling som inte avspeglas i de uppgifter som används för riskkvantifiering.

Så steg t.ex. bostadspriserna i USA kontinuerligt över en mycket lång tidsperiod innan krisen började 2008. De retroaktiva metoder för riskkvantifiering som användes av branschen väckte föreställningen om att denna långa stigande trend aldrig skulle ta slut. Detta skulle i sin tur innebära ständigt stigande bostadspriser och följaktligen att bolån inte utgjorde någon kreditrisk. När trenden vände visade sig denna slutsats vara felaktig.

En liknande slutsats kan t.ex. dras när institut använder en Value-at-Risk-metod (VaR) för att kvantifiera sin marknadsrisk. Efter en längre period av stabila/stigande aktiekurser skulle t.ex. det historiska simuleringskonceptet för kvantifiering av VaR leda till väldigt låga risktal. I verkligheten kan trender alltid skifta och bakåtblickande modeller underskattar den verkliga risken. I båda fallen skulle även en extremt hög konfidensnivå resultera i en grundläggande underskattning av risk.

Därför förväntas också i det ekonomiska perspektivet ett heltäckande, sunt, konservativt och framåtblickande stresstestprogram för bedömning av varierande parametrar. Detta är väsentligt för att säkerställa att risker inte underskattas och att institut kan upprätthålla adekvata nivåer av kapital även ur det ekonomiska perspektivet. I linje med det ömsesidiga informationskonceptet mellan de två IKU-perspektiven förväntas institut att även använda negativa scenarier i det normativa perspektivet när de bedömer kapitaltäckningen under det ekonomiska perspektivet.

Det bör påpekas att ibland används begreppet ”stresstestning” synonymt med fleråriga stresstester som liknar EBA:s. Det är inte vad som menas i detta sammanhang. I IKU-vägledningen klargörs tydligt att ECB inte förväntar att institut ska utarbeta fleråriga bedömningar av sin ekonomiska kapitaltäckningssituation genom att t.ex. bedöma en ettårig enfaktormodell för ytterligare tre år.

De metoder och antaganden för riskkvantifiering som används under det ekonomiska och normativa perspektivet förväntas vara robusta, stabila, riskkänsliga och konservativa i syfte att kvantifiera förluster som kan inträffa, även i sällsynta omständigheter.

ECB anser att i en sund IKU ska den generella nivån av konservatism under det ekonomiska perspektivet generellt åtminstone vara likvärdig med den nivå som underbygger riskkvantifieringsmetoderna för de interna modellerna enligt pelare 1. Den generella nivån av konservatism fastställs av kombinationen av underliggande antaganden och parametrar, snarare än var för sig. Med ”kombination” menas att metoder kan vara i linje med denna vägledning, även om vissa enskilda parametrar, t.ex. konfidensnivån av ekonomiska kapitalmodeller, är mindre konservativa än pelare 1. I sådana fall förväntas institut dock visa hur dessa mindre konservativa antaganden kompenseras, åtminstone i kombination, i syfte att vara likvärdiga med den nivå av konservatism som underbygger pelare 1.

I IKU-vägledningen klargörs att inte varje affärsbeslut förväntas fattas på basis av den högsta nivån av konservatism, även om det generellt förväntas att IKU:n används i beslutsfattande.

Olika nivåer kan tillämpas för olika ändamål. Institut förväntas däremot kunna bära de risker som kvantifierats baserat på väldigt hög nivå av konservatism. Exempelvis kan ett institut basera prissättningen av derivat, och därmed beslut om utbud eller köp av vissa produkter på marknaden, på antagandet att denna marknad inte hamnar i en krissituation. Institutet bör dock vara i en sådan position att det har både tillgängligt kapital och tillräckliga riskhanteringsprocesser för att överleva om denna risk skulle förverkligas. Här skulle detta innebära att institutet vore i stånd att absorbera eventuella förluster vid en derivattransaktion även om marknaden hamnade i en krissituation.

I vägledningarna fastställs att intern översyn ska utföras på ett heltäckande sätt av de tre försvarslinjerna, däribland affärsområden och de oberoende interna kontrollfunktionerna (riskhantering, efterlevnad och internrevision), i enlighet med deras respektive roller och ansvarsområden. För att säkerställa ett sunt kontrollsystem ska den enhet som ansvarar för utveckling och validering av riskkvantifieringsmetoder (den andra försvarslinjen) vara oberoende från den enhet som tar risker (den första försvarslinjen). Vidare är det viktigt att alla aktiviteter inom ett institut (inbegripet den andra försvarslinjen) regelbundet granskas av en annan helt oberoende intern kontrollfunktion (den tredje försvarslinjen) som rapporterar direkt till ledningsorganet.

Beroende på institutets storlek och komplexitet kan olika organisatoriska lösningar användas för att säkerställa att utveckling och validering av metoder för riskkvantifiering sker oberoende av varandra. De koncept som underbygger de olika försvarslinjerna ska respekteras. Den oberoende valideringen förväntas alltså genomföras av en annan enhet än internrevisionen.

På samma vis ska valideringen genomföras av riskhanteringsfunktionen (dvs. den andra försvarslinjen) och den ska även granskas regelbundet av den interna kontrollfunktionen (den tredje försvarslinjen). Internrevision förväntas också innehålla lämpliga metoder för riskkvantifiering i revisionsplanen.

Nej. LCR-bedömningarna i negativa scenarier (dvs. under stressade förhållanden) är i enlighet med bestämmelser avseende vikter och avvecklingssatser osv. i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 och exempelvis LCR beräknas alltid på samma sätt. ECB förväntar dock att institut definierar utestående balanser för tillgångar, skulder och åtaganden utanför balansräkningen som används i beräkning av LCR under stressade förhållanden och sedan multiplicerar dessa balanser med vikter eller avvecklingssatser som anges i förordningen.

Målet med denna förväntan är att institut är medvetna om påverkan av vissa allvarliga men möjliga framtida utvecklingar på LCR (som institut under sådana förhållanden också skulle vara tvungna att beräkna i framtiden). Institut förväntas analysera resultaten av bedömningarna och besluta om åtgärder behövs för att förbereda eller förhindra den förutspådda situationen.

Exempelvis kan resultatet av en sådan bedömning vara att LCR sjunker till 60 procent. I enlighet med kapitalkravsförordningen kan LCR tidvis sjunka under 100 procent men institutet förväntas ändå motivera huruvida det kan följa sin affärsmodell på ett hållbart sätt med en LCR på 60 procent under de omständigheter som har antagits i det respektive negativa scenariot.

I IKU-vägledningen beskrivs att ”Kapitalplanen förväntas bestå av grundscenarier och negativa scenarier och omfatta en tidshorisont om minst tre år framåt i tiden”. Detta betyder att institut förväntas implementera en kapitalplaneringsprocess, oftast inom ramen för den regelbundna fleråriga planeringsprocessen, som beaktar hela tidshorisonten på åtminstone tre år då den godkänns. Institut förväntas säkerställa att kapitalplanen vid behov uppdateras under hela året. Vidare förväntas institut genomföra hela kapitalplaneringsprocessen, inbegripet alla relevanta funktioner som ekonomisk avdelning, risk, finansiering och affärsområden, minst en gång per år.