Vanliga frågor om ECB:s vägledningar om interna processer för kapital- och likviditetsutvärdering (IKU och ILU)

ECB har sett att institut i allmänhet behöver förbättra sina IKU:er och ILU:er. Det är endast några betydande institut som har lyckats förbättra sina IKU:er och ILU:er i någon väsentlig grad.

IKU och ILU är av grundläggande betydelse för att institut ska kunna hantera sin kapital- och likviditetstäckning. ECB följer en flerårsplan för att få till stånd förbättringar av betydande instituts IKU:er och ILU:er. ECB har förbättrat och utökat sin tillsynsvägledning om IKU och ILU utifrån en intensiv dialog med institut och andra branschaktörer om utkastet till vägledning som publicerades 2017. Även andra inkomna synpunkter har beaktats. Det är viktigt att påpeka att betydande institut bör börja uppfylla ECB:s tillsynsförväntningar i vägledningarna även om ECB inte kommer att börja kontrollera om de uppfylls förrän den 1 januari 2019. Ifall ett betydande institut beslutar att följa vägledningarna uppmanas det att göra så i nära samarbete med sin gemensamma tillsynsgrupp samt att proaktivt informera gruppen om sin situation och sina planer.

Det bör noteras att ECB inte har ändrat den övergripande filosofin i vägledningarna sedan IKU- och ILU-förväntningarna först publicerades i januari 2016. ECB har bara klargjort förväntningarna i tre steg: i februari 2017 och mars 2018 samt i och med publiceringen av de slutgiltiga vägledningarna i november 2018.

Referensdatum för de IKU- och ILU-uppgifter som betydande institut ska lämna in till sin tillsynsgrupp 2019 (t.ex. IKU-mallen) är den 31 december 2018. ECB kommer att använda vägledningarna i bedömningen av betydande instituts IKU:er och ILU:er först fr.o.m. den 1 januari 2019.

Betydande institut förväntas beakta de nyligen publicerade vägledningarna vid inlämning av IKU- och ILU-uppgifter till ECB 2019. Det bör noteras att ECB inte har ändrat den övergripande filosofin i vägledningarna sedan IKU- och ILU-förväntningarna först publicerades i januari 2016. ECB har bara klargjort förväntningarna i tre steg: i februari 2017 och mars 2018 samt i och med publiceringen av de slutgiltiga vägledningarna i november 2018. Därutöver överensstämmer vägledningarna med de IKU- och ILU-förväntningar som publicerades i januari 2016. Det är viktigt att notera att de IKU-uppgifter som lämnas in genom IKU-mallen bör anges ur det ekonomiska perspektivet.

De betydande institutens metoder visade sig vara mycket olika till följd av väsentliga skillnader i IKU:ers och ILU:ers behandling och roll i olika medlemsstater. Skillnaderna i IKU:er sågs till exempel i hur instituten använde dem i styrning och beslutsfattande, i de funktioner som de normativa (eller lagstadgade) och ekonomiska perspektiven fyllde, samt i hur man i allmänhet arbetade i IKU:n, bland annat i hur man behandlade fortlevnadsprincipen (going concern) kontra obestånd (gone concern). I några medlemsstater betraktas IKU och ILU som centrala riskhanteringsprocesser i instituten medan de i andra ses som rapporter om kapital- och likviditetstäckning för tillsynsmyndigheter eller används i stället för sådana rapporter. ECB har noterat att endast några betydande institut har gjort större förbättringar av sina IKU:er och ILU:er.

Alla betydande institut uppmuntras att förbättra sina IKU:er och ILU:er. Vi räknar med att våra avsevärt förbättrade vägledningar kommer att hjälpa instituten vidare på detta område.

För det första är IKU och ILU viktiga indatafaktorer för den europeiska banktillsynens ÖUP. De ingår i bedömningarna av samtliga ÖUP-element och i förfaranden för att fastställa kapital- och likviditetskrav under pelare 2. Den betydelse som IKU och ILU har i ÖUP-bedömningen förväntas bli ännu större framöver.

IKU:er och ILU:er är av grundläggande betydelse för institutens motståndskraft. Således granskar ECB årligen dessa processer som en del av ÖUP. Om ECB skulle upptäcka svagheter kan tillsynsåtgärder mot de aktuella instituten vidtas för att dessa svagheter ska bli åtgärdade. Åtgärderna kan även inbegripa kapital- eller likviditetspåslag för att kompensera för den ökade osäkerheten i instituts riskhantering och för att ge instituten incitament att åtgärda svagheterna.

ECB främsta fokus är att se till att banksektorn är stabil genom att säkerställa att institut kan upprätthålla sin verksamhet. I IKU-vägledningen beskrivs därför ett tillvägagångssätt som ska leda till att verksamheten upprätthålls genom att man säkerställer adekvat kapitalisering. Sedan januari 2016 har ECB kontinuerligt uppmanat betydande institut att i IKU inte utgå från obestånd utan i stället från antagande om upprätthållen verksamhet.

Både IKU och ILU bygger på två lika viktiga och kompletterande pelare: det ekonomiska och det normativa perspektivet. Båda perspektiven belyser institutens riskexponering samt kapital- och likviditetstäckning men från olika synvinklar. För att upptäcka de risker som de är exponerade mot bör institut beakta hanteringen av sin kapital- och likviditetstäckning ur både ett ekonomiskt och ett normativt perspektiv.

Institut ska alltid uppfylla kapital- och likviditetskraven under pelare 1 och pelare 2 (i enlighet med det normativa perspektivet). Det räcker dock inte att endast följa detta perspektiv för att säkerställa instituts kontinuerliga fortlevnad. Det blev tydligt vid den senaste finanskrisen. Utifrån de lagstadgade kapitalkraven såg vissa institut sunda ut. Bristande förtroende hos motparter ledde emellertid till svårigheter att uppbringa tillräcklig likviditet och finansiering eftersom instituten inte längre sågs som tillförlitliga motparter. Motparterna kände till att dessa instituts ekonomiska substans hade försämrats men att detta (ännu) inte syntes i balansräkningar eller i lagstadgade kapitalkvoter. Facktermen för sådana institut är ”zombiebanker”.

Således kan inte det ena av dessa perspektiv ersätta det andra. De båda perspektiven bör i stället komplettera och framför allt bygga på varandra.

Tidigare tillämpade vissa betydande institut sådana tillvägagångssätt för IKU som de beskrev som fortlevnadsprincipen. Den grundläggande tanken var att vid den tidpunkten (t₀) se huruvida man skulle kunna uppfylla lagstiftningens och tillsynsmyndigheternas krav på eget kapital om de risker instituten hade kvantifierat i sina IKU:er materialiserades de kommande tolv månaderna. För att bedöma detta gjorde instituten i princip ett avdrag från sina befintliga (t₀) egna medel i balansräkningen motsvarande den andel som var nödvändig för att uppfylla den kapitalnivå som krävdes i lagstiftningen och av tillsynsmyndigheterna. Därefter jämfördes återstoden, som de kallade ”fria egna medel”, med den kvantifierade riskexponeringen. Riskbeloppet inbegrep samtliga risker som potentiellt skulle kunna påverka den lagstadgade kapitalbasen och pelare 1-relationer under de kommande tolv månaderna. Riskerna kvantifierades ofta med modeller som t.ex. gav ett VaR-värde med en konfidensnivå på 99 procent. I några fall användes lägre konfidensnivåer för att beakta fortlevnadsaspekten av verksamheten i motsats till metoder för obestånd.

I praktiken jämförde instituten sina befintliga egna medel med sina pelare 1- och pelare 2-krav och alla risker som kvantifierats i IKU (bl.a. kreditrisk, marknadsrisk, operativ risk, ränterisk i bankboken) för t₀.

Det normativa perspektivet, så som det definieras i IKU-vägledningen, skiljer sig från sådana tillvägagångssätt då det inte utgår från separat riskkvantifiering för t₀. Betydande institut förväntas i stället definiera pelare 1-relationer för t₀ och jämföra dem med externa kapitalkrav (pelare 1- och pelare 2-kapitalkrav, buffertar) och pelare 2-kapitalvägledning. Detta genomförs igen efter ett år genom att bedöma pelare 1-relationer för t₁ och också för påföljande år, åtminstone t₂ och t₃. Bedömningarna förväntas naturligtvis ta hänsyn till alla effekter som påverkar framtida pelare 1-relationer under respektive scenario. Detta innefattar förändringar i riskvägda tillgångar samt förändringar i resultaträkningen och i övriga egna medel från bl.a. fallerande krediter, prisrörelser på marknaderna och ränteändringar.

Det normativa perspektivet kan jämföras med vad många institut gjorde i sin planering av lagstadgat kapital. Betydande institut ska dock vara medvetna om att ECB:s förväntningar avseende kapitalplanering går längre än vad många institut gjorde tidigare, t.ex. vad gäller fastställande av negativa scenarier och allvarlighetsgraden vid antaganden om framtida utveckling i negativa scenarier.

Nej. ECB förväntar sig dock att betydande institut är ansvarsfulla och konservativa. Det innebär att institut generellt sett inte ska vara mindre konservativa när de fastställer underliggande parametrar och antaganden i riskkvantifieringsmetoderna i det ekonomiska perspektivet.

Detta ska inte förväxlas med tillsynsmyndigheternas tillämpning av golv. I enlighet med EBA:s ÖUP-riktlinjer tillämpar tillsynsmyndigheter pelare 1 som ett golv för specifika risker.

I allmänhet är vägledningarna inte rättsligt bindande och varken ersätter eller går före gällande lagstiftning som införlivar artiklarna 73 och 86 i CRD IV. I fall där vägledningarna inte överensstämmer med gällande lag tillämpar ECB gällande lag i sin bedömning av betydande instituts IKU:er och ILU:er. ECB har dock utarbetat vägledningarna i nära samarbete med de nationella behöriga myndigheterna. Följaktligen förväntar sig ECB inga konflikter mellan vägledningarna och nationell lag.

Nej. ECB klargör i vägledningarna att detta skulle vara en feltolkning eftersom konceptet med ledningsbuffertar inte innebär nya kapital-/likviditetskrav utöver de befintliga miniminivåerna i lagstiftningen. Konceptet med ledningsbuffertar beskriver endast att institut oftast på eget initiativ har högre buffertar än minimikraven eftersom de annars inte skulle få de motparter, kunder, anställda och investerare som de behöver för sin affärsmodell. I vägledningarna uppmanas dock institut uttryckligen att bedöma de kapital- och likviditetsnivåer som de behöver för varje scenario. När de i förekommande fall fastställer konkreta ledningsbuffertar uppmanas de att motivera dessa. Detta följer IKU-vägledningen så till vida att institut ska vara fullt medvetna om sina risker och aktivt hantera dem.

Nej. Ledningsbuffertarna är verktyg i bankernas interna riskhantering och utvärderas inte i ECB:s kapitalminskningsförfaranden. För att komma ifråga för det påskyndande förfarandet måste bankerna uppfylla de kriterier för varje enskild minskning som publiceras på ECB:s webbplats och specificeras ytterligare i mallarna för påskyndat förfarande. Kriterierna för det påskyndade förfarandet handlar i förekommande fall om den faktiska marginalen över tillsynens minimikrav och inte om de interna ledningsbufferterna. Ansökningar om kapitalminskning som inte uppfyller kriterierna för påskyndat förfarande kan fortfarande godkännas enligt det vanliga förfarandet.

Vägledningarna beskriver inte konkreta negativa scenarier ur det normativa perspektivet eftersom dessa scenarier förväntas stå i proportion till institutens affärsverksamhet, verksamhetsmiljö, riskprofil och därmed sårbarheter. Scenarierna skiljer sig alltså åt mellan olika institut. I princip 7 i vägledningarna anges följande: “De olika negativa scenarierna bör på lämpligt sätt täcka allvarliga ekonomiska nedgångar och finansiella chocker, relevanta institutspecifika sårbarheter, exponeringar mot större motparter och tänkbara kombinationer av dessa”.

När det gäller allvarlighetsgraden i de negativa scenarierna förklaras i vägledningarna att avseende princip 7 tolkar ECB ”negativ” som allvarlig stress: “Strängheten ska motsvara utvecklingar som är tänkbara men, ur institutets perspektiv, så allvarliga som någon utveckling som kan observeras under en krissituation, sett till de marknader, faktorer eller områden som är mest relevanta för institutets kapital-/likviditetstäckning”.

Definitionen av internt kapital ska överensstämma med institutets ekonomiska kapitaltäckningskoncept och interna riskkvantifiering. Det ekonomiska kapitaltäckningskonceptet är ett internt koncept som, ur det ekonomiska perspektivet, syftar till att säkerställa att institutets finansiella resurser (det interna kapitalet) möjliggör för institutet att täcka sina risker och fortlöpande upprätthålla verksamheten.

Noteras bör att det interna och lagstadgade kapitalet kan skilja sig avsevärt åt på grund av att olika koncept används i definitionerna. Detta beror på att det interna kapitalet förväntas avspegla institutets ekonomiska värde medan det lagstadgade kapitalet främst baseras på rättsliga definitioner men generellt sett även kan innehålla redovisningsantaganden. Beroende på institutets situation och redovisningsstandarder kan ekonomiskt värde som avviker från bokfört värde resultera i väsentliga skillnader.

Detsamma gäller för riskkvantifiering där riskernas effekter på lagstadgade relationer bedöms utifrån det normativa synsättet, vilket således följer redovisningsregler och rättsliga definitioner. Däremot bedöms, utifrån det ekonomiska perspektivet, hur de risker mot vilka ett institut är exponerat kan påverka dess ekonomiska värde. Kreditspreadrisker för positioner som inte bokas till verkligt värde är ett typiskt exempel på risk som bör behandlas på olika sätt i de två perspektiven.

Definitionen av interna likviditetsbuffertar förväntas överensstämma med institutets ekonomiska likviditetstäckningskoncept och interna riskkvantifiering. De ekonomiska likviditetstäckningskonceptet är ett internt koncept som, under det ekonomiska perspektivet, syftar till att säkerställa att institutets finansiella resurser (intern likviditet) kan täcka risker och förväntade utflöden, samt fortlöpande upprätthålla verksamheten. Olika underliggande antaganden och koncept kan leda till väsentliga olikheter i tillgänglig likviditet och stabila finansieringskällor.

För supplementärkapitalinstrument/efterställda skulder finns det vanligtvis inga bestämmelser som föreskriver att de ska absorbera förluster i andra scenarier än likvidation. Efterställda lånepositioner ska återbetalas till skuldinnehavarna i fortlevnadsscenariot i enlighet med emissionsvillkoren.

I linje med det underliggande antagandet om kontinuitet i ECB:s IKU-förväntningar kan supplementärkapitalinstrument, inbegripet efterställd skuld, i regel anses som riskabsorberande. Sådana instrument förväntas inte ingå i internt kapital. Avvikelser är dock tillåtna i enskilda fall förutsatt att institutet motiverar dessa.

I negativa scenarier under det normativa perspektivet förväntas institutet använda antaganden om exceptionella men tänkbara utvecklingar med lämplig stränghet sett till deras påverkan på lagstadgade kapitalrelationer, i synnerhet kärnprimärkapitalrelationen. Strängheten ska motsvara en tänkbar utveckling men en som, ur institutets perspektiv, är så allvarlig som någon utveckling som skulle kunna observeras under en krissituation på de marknader, faktorer eller områden som är mest relevanta för institutets kapitaltäckning.

Institut förväntas naturligtvis inte att planera för sådana scenarier. Däremot förväntas institut planera för tänkbara fall som skulle kunna förverkligas. Planering ska alltså inte tolkas som att man ska sträva efter negativa förhållanden. Planering ska i stället tolkas som att ha beredskap för och förmåga att förhindra eventuella stresshändelser i syfte att undvika underkapitalisering vid sådana negativa förhållanden.

Nivån av konservatism bakom riskkvantifieringen i det ekonomiska perspektivet förväntas redan vara mycket hög och torde därför beakta även ytterst sällsynta händelser. Beroende på riskkvantifieringsmetoden kan detta exempelvis avspeglas i höga konfidensnivåer. Detta ger upphov till frågan om huruvida ytterligare stresstester förväntas i det ekonomiska perspektivet.

Det finns två svar på denna fråga. Å ena sidan förväntas riskkvantifiering i det ekonomiska perspektivet inte bli föremål för stresstestning via negativa (fleråriga) scenarier, så som i det normativa perspektivet. Eftersom IKU:n bör inbegripa framtida utveckling förväntas institut dock bedöma känsligheten i sina riskkvantifieringar för potentiell framtida ekonomisk utveckling som inte avspeglas i de uppgifter som används för kvantifieringen av risk.

Ett exempel är när bostadspriserna i USA kontinuerligt steg över en mycket lång tidsperiod före krisen 2008. Enligt de bakåtblickande metoder för riskkvantifiering som ofta användes i branschen såg det ut som att denna långa stigande trend aldrig skulle ta slut. Detta skulle i sin tur innebära ständigt stigande bostadspriser och följaktligen att bolån inte utgjorde någon kreditrisk. När trenden vände visade sig denna slutsats vara felaktig.

Ett liknande problem kan t.ex. ses när institut använder en Value-at-Risk-metod (VaR) för att kvantifiera sin marknadsrisk. Efter en längre period av stabila eller stigande aktiekurser skulle t.ex. det historiska simuleringskonceptet för kvantifiering av VaR resultera i väldigt låga risktal. I verkligheten kan trender dock alltid skifta, och i bakåtblickande modeller kan den verkliga risken underskattas väsentligt. I båda fallen skulle även en extremt hög konfidensnivå resultera i en fundamental underskattning av risken.

Således förväntas ett heltäckande, sunt, konservativt och framåtblickande stresstestprogram för bedömning av varierande parametrar också för det ekonomiska perspektivet. Det är nämligen nyckeln till att säkerställa att riskerna inte underskattas och att institut kan upprätthålla adekvata kapitalnivåer, även ur ett ekonomiskt perspektiv. I linje med det ”ömsesidiga informationskonceptet” mellan de två IKU-perspektiven förväntas institut även använda de negativa scenarierna i det normativa perspektivet när de bedömer kapitaltäckningen i det ekonomiska perspektivet.

Det bör påpekas att begreppet stresstestning ibland används synonymt med sådana fleråriga stresstester som EBA utför. Det är inte vad som menas i detta sammanhang. I IKU-vägledningen klargörs att ECB inte räknar med att institut ska göra fleråriga projektioner av sin ekonomiska kapitaltäckningssituation genom att t.ex. projicera en ettårig enfaktormodell på en treårsperiod.

De metoder och antaganden för riskkvantifiering som används under det ekonomiska och normativa perspektivet förväntas vara robusta, stabila, riskkänsliga och konservativa så att man kan kvantifiera förluster som kan inträffa, även i sällsynta omständigheter.

I en sund IKU anser ECB att den generella nivån av konservatism under det ekonomiska perspektivet generellt åtminstone ska vara likvärdig med den nivå som underbygger riskkvantifieringsmetoderna för de interna modellerna för pelare 1. Den generella nivån av konservatism fastställs av kombinationen av underliggande antaganden och parametrar, snarare än var för sig. Med kombination menas att metoder kan vara i linje med denna vägledning även om vissa enskilda parametrar, t.ex. konfidensnivån i ekonomiska kapitalmodeller, är mindre konservativa än i pelare 1. I sådana fall förväntas institut dock visa hur dessa mindre konservativa antaganden kompenseras, i syfte att i kombination åtminstone vara likvärdiga med den nivå av konservatism som underbygger pelare 1.

I IKU-vägledningen klargörs att varje affärsbeslut inte förväntas fattas på basis av den högsta nivån av konservatism, även om det generellt förväntas att IKU:n används i beslutsfattande.

Olika nivåer kan tillämpas för olika ändamål. Institut förväntas dock kunna bära de risker som kvantifierats baserat på en väldigt hög nivå av konservatism. Exempelvis kan ett institut basera prissättning av derivat, och därmed beslut om utbud eller köp av vissa produkter på marknaden, på antagandet att denna marknad inte kommer att hamna i en krissituation. Institutet bör dock vara i en position med både tillgängligt kapital och tillräckliga riskhanteringsprocesser för att överleva om denna risk skulle förverkligas. I detta specifika exempel skulle det innebära att institutet vore i stånd att absorbera eventuella förluster vid en derivattransaktion även om marknaden hamnade i en krissituation.

I vägledningarna fastställs att intern översyn ska utföras på ett heltäckande sätt av de tre försvarslinjerna, däribland affärsområden och de oberoende interna kontrollfunktionerna (riskhantering, efterlevnad och internrevision), i enlighet med sina respektive roller och ansvarsområden. För att säkerställa ett sunt kontrollsystem ska den enhet som ansvarar för utveckling och validering av riskkvantifieringsmetoder (den andra försvarslinjen) vara oberoende från den enhet som tar risker (den första försvarslinjen). Vidare är det viktigt att all verksamhet inom ett institut (inbegripet den andra försvarslinjen) regelbundet granskas av en annan helt oberoende intern kontrollfunktion (den tredje försvarslinjen) som rapporterar direkt till ledningsorganet.

Beroende på institutets storlek och komplexitet kan olika organisatoriska lösningar användas för att säkerställa att utveckling och validering av metoder för riskkvantifiering sker oberoende av varandra. De koncept som underbygger de olika försvarslinjerna ska dock respekteras. Den oberoende valideringen förväntas alltså genomföras av en annan enhet än internrevisionen.

På samma vis ska valideringen som genomförs av riskhanteringsfunktionen (dvs. den andra försvarslinjen) granskas regelbundet av den interna kontrollfunktionen (den tredje försvarslinjen). Internrevisionen förväntas också inbegripa lämpliga metoder för riskkvantifiering i revisionsplanen.

Nej. LCR-bedömningarna i ett negativt scenario (dvs. under stressade förhållanden) följer exakt de bestämmelser om vikter, avvecklingssatser m.m. som beskrivs i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61, vilket betyder att LCR alltid beräknas på samma sätt. ECB förväntar sig dock att institut definierar utestående saldon för tillgångar, skulder och åtaganden utanför balansräkningen som används i beräkningen av LCR under stressade förhållanden och sedan multiplicerar dessa saldon med vikter eller avvecklingssatser som anges i förordningen.

Målet med denna förväntan är att institut ska vara medvetna om vilken påverkan vissa allvarliga men möjliga framtida utvecklingar skulle kunna ha på LCR (som institut under sådana förhållanden också skulle vara tvungna att beräkna i framtiden). Institut förväntas analysera resultaten av bedömningarna och besluta om åtgärder behövs för att förbereda eller förhindra den förutspådda situationen.

Exempelvis kan resultatet av en sådan bedömning vara att LCR sjunker till 60 procent. I enlighet med kapitalkravsförordningen kan LCR tidvis sjunka under 100 procent men institut förväntas ändå motivera huruvida de kan följa sin affärsmodell på ett hållbart sätt med en LCR på 60 procent under de omständigheter som har antagits i det aktuella negativa scenariot.

I IKU-vägledningen beskrivs att ”[k]apitalplanen förväntas bestå av grundscenarier och negativa scenarier och omfatta en tidshorisont om minst tre år framåt i tiden”. Detta betyder att institut förväntas implementera en kapitalplaneringsprocess, oftast inom ramen för den regelbundna fleråriga planeringsprocessen, som beaktar hela tidshorisonten på åtminstone tre år då den godkänns. Institut förväntas säkerställa att kapitalplanen vid behov uppdateras under året om händelser inträffar som gör att den blir inaktuell. Vidare förväntas institut genomföra hela kapitalplaneringsprocessen, inbegripet alla relevanta funktioner som ekonomiavdelning, risk, finansiering och affärsområden, minst en gång per år.