SSM:s ställningstagande om riskaptit

SSM:s yttersta mål är en motståndskraftig och väl fungerande banksektor

Den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) bidrar till det finansiella systemets stabilitet genom att främja en motståndskraftig och väl fungerande banksektor, som kan leverera samhällsnyttiga tjänster till ekonomin.

SSM:s tillsynsmodell baseras på bästa praxis i syfte att bedriva en oberoende, framtidsinriktad, rättvis och riskbaserad tillsyn. När SSM jämför banker och bedömer deras riskprofiler och slutligen deras livsduglighet inriktas resurserna på de områden som bedöms utgöra störst risk, såväl på individuell banknivå som för banksystemet som helhet. I de fall där SSM bedömer att det finns allvarliga brister i bankernas kapital- eller likviditetsnivåer eller i deras riskhantering och kontroller ökas tillsynens intensitet på motsvarande vis. Lagstiftaren har tilldelat SSM befogenheter och dessa används med målsättningen att uppnå bäst effekt samtidigt som nedåtrisker och oönskade konsekvenser minimeras.

SSM strävar inte efter att hindra banker från att fallera, utan vill minska risker och effekter av ett fallissemang

I en sund banksektor går vissa banker bra och andra försvinner, antingen genom konsolidering eller, i extremfallet, för att de går omkull. Detta är avgörande för en väl fungerande marknadsplats där det råder sund konkurrens mellan marknadsdeltagarna.

SSM främjar en hållbarhet i bankers verksamhetsmodeller som är förenlig med sund riskhantering och kontroller, och en hållbarhet som backas upp av tillräckliga kapital- och likviditetsnivåer för att motstå negativa ekonomiska och finansiella situationer. De banker som inte klarar dessa tröskelvärden måste vidta lämpliga åtgärder för att stärka sina positioner. I annat fall kanske de behöver lämna marknaden.

SSM har alltså inte som målsättning att hindra banker från att gå omkull. En policy inriktad på ofelbarhet är varken möjlig eller önskvärd. Banker kan och bör lämna marknaden om de inte drivs på ett sätt som är förenligt med sund riskhantering eller om de strukturellt inte är kapabla att upprätthålla sin konkurrensförmåga baserat på en sund affärsmodell. En nolltoleranspolicy vore inte heller i linje med principen att det till syvende och sist är bankens ägare och ledning som bär ansvaret för följderna av sina beslut och sitt agerande. En nolltoleranspolicy skulle därför främja moralisk risk.

Efter att ha bedömt hållbarheten i en banks affärsmodell, dess riskprofil samt plausibla återhämtningsåtgärder kan SSM fastslå att banken inte längre är livskraftig sett ur ett kapital- eller likviditetsperspektiv och tillkännage att banken fallerar eller sannolikt kommer att gå omkull. Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) tar därefter beslut om huruvida banken ifråga ska avvecklas.

Effekterna av en banks fallissemang har potential att destabilisera hela banksystemet om det inte hanteras på ett effektivt sätt. Således är det också vår uppgift att förbereda för att en bank kan lämna marknaden under ordnade former. Vi förespråkar alltså även att bankerna planerar för en ordnad återhämtning och rekonstruktion och att denna planering görs i nära samarbete med Resolutionsnämnden som har det primära ansvaret för avvecklingsstrategier.